Varför drömmen om författarskapet är den bästa av drömmar

Vad ska du bli när du blir stor? När jag fick den frågan som barn såg jag lite olika alternativ framför mig för mitt vuxna jag. Antingen skulle jag bli a) privatdetektiv som Ture Sventon b) dansare, som tjejerna i bakgrunden till Harald Treutigers 24-karat eller c) författare. Två av de här drömmarna har för länge sedan slocknat (tack och lov) men en består. Nu ska jag berätta varför drömmen om att bli författare är den bästa av drömmar. Det finns två anledningar.

Att skriva på heltid – jag kan knappt tänka mig en större lyx än det. Nu har jag förvisso landat i att det är gott nog att vara en skrivande människa men jag har fortfarande kvar drömmen om att leva författarlivet (med allt vad jag nu fantiserar att det betyder) och det är dröm jag mer än gärna när – av två anledningar.

Den första anledningen är att drömmar och skimrande framtidsvisioner är en enorm resurs att ha under svåra tider. De flesta av oss kommer gå igenom tuffa perioder i livet. Förr eller senare brukar livet utmana de flesta av oss och vår tillvaro ruckas eller till och med raseras. En förälder dör, vi kanske drabbas av sjukdom själva, vi separerar, skiljer oss, tappar fotfästet och blir deprimerade eller går och blir uppsagda från jobbet. Livet drabbar den bäste av oss. När livet tagit mig in på de där snåriga avkrokarna och jag har känt mig vilse har jag ofta funnit stöd och tröst i skrivandet. När jag 2011 skulle operera bort en kärlmissbildning i hjärnan (för att ge dig den mycket korta versionen så gick allt bra) var oro och ångest en ständig följeslagare. Jag var sjukskriven en lång period. Tänkte där och då att jag äntligen skulle ta och skriva den där boken. Ta vara på tiden liksom. Det blev inget med mina planer, jag skrev dagbok istället. Ofta satt jag på Hornstulls bibliotek och skrev. Sida upp och sida ner skrev jag om hur läget var just då, det var min terapi. Det klart det låg en besvikelse i att tiden bara gick och att det hela inte mynnade ut i någon bok (blev en publicerad novell dock) men jag köpte läget. Den där boken gick ju alltid att skriva sedan. Drömmen om författarskapet fanns kvar. Och om man nu drömmer om att bli författare så är ju allt skrivande, även dagboksskrivande, utvecklande och bra. Att nära en dröm är verkligen en tillgång när livet prövar en, det har jag fått erfara flera gånger.

Den andra anledningen är att drömmen om att bli författare saknar åldersgräns. Det är fritt fram att drömma drömmen oavsett om du är 20 år eller 70 år. Karen Blixen närmade sig exempelvis femtio när hon debuterade. Det är inte som en idrottskarriär där du anses vara gammal så fort du närmar dig 30-års strecket. Det är inte heller något hippt i den meningen att det bara är förbehållet en viss typ av människa att skriva böcker. Du kan vara precis vem som helst och hur som helst – har du slutfört det enorma projekt som det innebär att skriva en bok och lyckats med konsten att berätta det du vill berätta och sedan dessutom kommit igenom förlagens nålsöga – då kan du åtminstone få kalla dig författare till den boken. Drömmen om att bli författare är också i mångt och mycket fri. Annars kan drömmar lätt vara diskriminerande. Att vara femtio år och ställa upp i Idol skulle nog många tycka är en desperat och smått patetisk handling (medan andra skulle kalla det mod). Som om drömmar har en åldersgräns. Normer och de regler vi människor sätter upp för oss själva och andra skapar de här strukturerna. Man kan tycka vad man vill om det men att drömmen om att bli författare är relativt fri gör att den är lite lättare ”stå” för – att visa upp för omvärlden. Det i sin tur underlättar förmodligen att försöka fullfölja drömmen – även om det tar lite (eller mycket) tid.

Jag tänker fortsätta vända mig till skrivandet under tuffa tider och jag kommer fortsätta drömma om ”författarlivet”. Det är helt enkelt det bästa sällskapet genom livet. Hur ser det ut för dig? Hjälper dina drömmar dig framåt i livet?